På kollapsens knivskarpa kant struttar vår obekymrade fjant

Förväntar vi oss trygghet
på kollapsens knivskarpa kant?
Eller endast av skygghet
struttar vår obekymrade fjant?

Att söka andra klandra
medan själva tappar taget
söka skylla på andra
blir ju i senaste laget

Så återstår väl blott att yla
i en tom värld av känslokyla?

+)
fjant = här: människosläktet