Förväntar vi oss trygghet
på kollapsens knivskarpa kant?
Eller endast av skygghet
struttar vår obekymrade fjant?
Att söka andra klandra
medan själva tappar taget
söka skylla på andra
blir ju i senaste laget
Så återstår väl blott att yla
i en tom värld av känslokyla?
+)
fjant = här: människosläktet