Hade ej fått in i skallen
(fast får tyckas vettlöst)
att vår mänsklighet är ‘fallen’
när beter oss så befängt
Tills tidens ände
helt hemfallna
åt djupt elände
hemskt förfallna
Vi bär oss åt förtvivlat förryckt
inte ett enda äpple oknyckt
Skomakarens låga läst. Frasmakarens höga häst.
“Stanna skomakare,
bäst att bli kvar vid din läst!”
“Fortsätt frasmakare,
sitt kvar på din höga häst!”
Påstås det som ovan med visshet
men inte kan väl nån veta
Det tjatas förstås i evighet
om att fortsätta å gneta!
Oss mänskor är upptågsmakare
å kavata krångelmakare
Tystnaden öronbedövade trots vårt uppåtsträvande
Sträcker mina tunna armar
förtvivlad upp mot den tomma skyn
Var finns nån som sej förbarmar
om ens med ett ljumt höjt ögonbryn?
Men tystnaden öronbedövande
hur än vi vädjar uppåtsträvande
Samhälle öppet solidariskt eller enskildes gömställe?
Livet ylar som orkan
mens ringa ro hyser
liksom flödande vulkan
som mullrar och pyser
Blev den ‘enskildes gömställe’
fast vi så behöver varandra!
I solidariskt samhälle
borde vi väl tillsammans vandra?
Tills dess fryser våra hjärtan i avoghet
mens vi ryser i oändlig rymds intighet
Vi tycks ej längre oss befatta med stretig kvast å kratta?
Tror oss överdängare
med vår lövblåsare
Inte blott ordvrängare
men grandiosare
Ingen person som ses fnatta
likt nån löjlig vitsare
med vek kvast å stretig kratta
kan anses som snitsare
likt folk som bak vars maskin vrålande
ger omgivningen ett tilltvålande
Sträva att beskriva helt ärligt, ej endast ungefärligt
En dikt måste fängsla
sträva beskriva ärligt
vår djupaste känsla
ej endast ungefärligt
Fatta modigt tag i ansvar
å stålsätt oförfärad
Undvik gensvar om främst försvar
duger ej bli lättsårad
Endast om våra svepskäl kan stängslas
kan vi slippa ifrån att ängslas
Tycks ringa lystnad efter tystnad
I försoffande rutin
tror oss storfräsare
bakom tjutande maskin
såsom lövblåsare
Helst en traktor att ratta
även på den minsta täppa
eftersom grep å kratta
alltför intrikat att greppa
Kanske rädda att oss förvilla
om jobbar i omgivning stilla?
Förtjusade i timtals, rentav berusade tidtals
Trots svår i livet vår vånda
jagar vi efter livslängd
borde räcka med en ronda
Oförenlighet befängd?!
Barnsliga hopp vi hysa
förväntningar kan förhärja
för vi blir lätt konfysa
när på livets stig vi härja
Det till trots oss hänrycka
sommarkvällar ljusa
i obegriplig lycka
när dess vindar susa
Blir förtjusande i timtals
rentav berusande tidtals
Om fel ting du börjar dilla kan det snabbt gå illa
Var ej för elegant på festen
så passa maner å klädsel
Tro du dej för klyftig för resten
försvåras typiskt din städsel
Gäller att passa in just rätt
så om folk gillar semlor
på liksom Medel-Svensson sätt
tjata inte om kremlor
Å om Kremlin du börja dilla
gå det snabbt dej fasansfullt illa
+)
-städsel = (förr) anställning
Att tro på Fri Vilja är att Rena Idiotin gilja!
Att tro vad som sker är ödesbestämt
så saknar vi förstås ‘fri vilja’
Att tro allt av oss själva blir bestämt
rena idiotin att gilja
Det sagt så går det ju fint att skylla
fiaskon på Ödet eller fylla