Not Poetry. Quatrain Verse in English & Swedish. Dagsverser. On the Mundane & the Arcane.
Poems in Swedish
Mina känslor oj så ömtåliga
likt mogna persikor lättstötta
faller så snabbt i sken otåliga
när av minsta hinder bemötta
Måste hålla jagkänslan välfödd
för all kritik gör mej upprörd
Jag kan väl kanske verka förströdd
när endast finkänsligt lyhörd
Min rättmätiga förstås självkänsla
bör aldrig avtrubbas av medkänsla
Så skriver en gammal utlandssvensk:
Fast Sverige var lugnt å bra
sökte jag nått, gunås, pråligt
For som ung till USA
ett land så grällt å otåligt
Trots fattigdom å grymt våld
tror dess befolking landet glänser
En framtoning nu svårsåld
bortom egna landets gränser
Jag åldras nu i ånger
i kultur hänsynslös
Uttråkad av jargonger
min tid här syns själlös
Försent nu att lösa min dilemma
klart att som ung borde stannat hemma
Svagt mänskors omdöme
jämt i bråk å tjat
vår tvärställda tumme
förstört vårt klimat
Fiffiga i försnillning
uppblåsta i inbillning
konstfulla i korvgrillning
mindre så i urskillning
Vem borde sitta på zoo i buren?
Säkrast vi människor, inte djuren!
Ledsam kan kännas samtiden
knoget tungt, med slutet uppenbart
Dagligen skallar framtiden:
“Jag lurar bak hörnan, kommer snart!”
Men upp från sjön på branten
skimmrar ögonblickets fullhet
uppleves ovan Anten
nuets djupa förnöjsamhet:
Tillfredsställd här i det nuvarande
i mitt dagliga hemmavarande
+)
Anten = en insjö o ett litet samhälle där vi har en gård
Regn vräker, vinden tjuter
fyller djupa moras
mens höstälskare njuter
bland omskakande ras
Ute på sjön Anten
vågorna bryter
Där flyter vid kanten
när kuling ryter:
Ett hus rött
på drift
gammalt sprött
på vift
På gungande vraket
nån med sjövana
högst uppe på taket
viftar med fana:
“Om ni inte hjälper”
ord av kuling bevingade
“Fort, vi kanske stjälper!”
en vädjan betvingande
Tappat framtänder
ögon grumliga
huttrande händer
fingrar fumliga
Babblar löjlig
om ansvar, heder
Körd, oböjlig
i trötta seder
Medan brännhet
blir vår planet
Frisk kvist klar i färg
i lekfullhet
stolt å stark i märg
i livfullhet
Växte på linden
en spänstig kvist
käck, vig i vinden
men utfall trist
Med förtröstan i bröst
såg den fram emot, naiv
långt in i ålderns höst
få ett skönt förgrenat liv
Men orättvisa trägen
i alltför tidigt dags
fann sej kvisten i vägen
av en glupsk trädgårdssax
Klipptes av, kastad på hög
påstods att den inte dög
Fast utan överblick
med trogen tillit
vartenda ögonblick
så länge profit
Föga merit
tycks teologi
mens grym aptit
på teknologi
Så knogar vi på livets stig
i trångsynthet mer stram än vig
Kusligt hur snabbt minnet minskas
Steget rangligt i yrsel
Tankar i sinnet försinkas
med otillräcklig styrsel
Krämpor uttrycker sin trilska
Mens utblick alltmer diffus
Lynnet i vanmäktig ilska
ångar i ångerns bakrus
Eller vem vet, efter år av konflikt,
öppnas nu dörren på glänt till insikt?
Om låttit livets storm oss luttra
hade vi en jädra bonntur
Fick annars stå bak knut å huttra
utan perspektiv å bravur
När Livet bjuder upp till dans
får vi kanske blott en enda chans
att växa i sanning å sans
inte vilse likt idrottens svans
Synes ett enkelt val
mellan fattning å kval?