Not Poetry. Quatrain Verse in English & Swedish. Dagsverser. On the Mundane & the Arcane.
Poems in Swedish
Fann nyligen ett anspråkslöst flyg museum längs vägen i Skåne
Medelst en ‘minnets dammvippa’
till vår ungdom vi förknippa:
Vid vägkanten ett flygplan
förfallet o vingklippt
på en obemärkt grusplan
likt dess pilot i fäfot skript
Ej längre är det vi som betvingar
saknar nu luft under våra vingar
+) vingklippt flygplan = en SAAB Safir på F5 på 60:talet
I vad som kan kallas
kanske en arvsrätt
t.o.m åkallas
inom viss folkrätt:
I Frankrike ingen bagatell
att var morgon äta sej mätt
i sed djupt förankrad kulturell
på en nybakad färsk baguette
som varje morgon nationellt
bakas fullkomligt manuellt
Med tanklösa attityder
helt oundvikligt följer
tröttsamt tomma plattityder
som all sans överskjöljer
I all hast o hafs
ekar tjat o tjafs
Även utan proselyter
bland allt jordelivets knog
av religion såväl myter
har vi fullt tillräckligt nog
Från mobilen borde oss beskärma
förvirrade å djupt nedstämda
från verkligheten kan den avskärma
lämna oss skrämda å beklämda
Bevare oss från teologi
som predikas i överflöd
Likaså från ny teknologi
förutan gick oss ingen nöd
Vers som ej kan oss ängsla
bortom rim och reson
kan ej väntas att fängsla
men falnar i friktion
som i känslokyla
likt vinterblåst vass
som bitande yla
under utedass
Hellre påtaglig handling
än att verbalt träta
eller knökad avhandling
där orden sej fläta
Hellre ett hantverk beständigt
än stadigt tjatande ständigt
Hon låtsas uppriktig
men står ej på egna ben
Hon pladdrar skitviktig
skänker intryck av falskt sken
För inte kan det passa
hålla på å tjata
ej lyssna, bara svassa
hålla på å gnata?
Rentav en riktig skata
en persona non grata
Våra urusla vanor
svåra att undvika
likt ansenliga anor
svåra att förlika
Kanske kan vi bli sjövana
på havsvågor upprörda
men till de som oss förmana
blir vi oftast lomhörda
Mänskan på gamla vanor håller fast
Om vi ändrar oss då sällan i hast
Hur lång tid kan återstå
i vår hjärtlösa värld
med tillförsikt betonggrå
utanför hemmets härd?
Rasande dess förstörelse
av allting som haft lyster
En snar död min frigörelse
från en tid mörk å dyster
Tills dess min fega åstundan
av finna frid i skymundan
Hemskt trist förstås vore han nazist
mens kanske bara narcissist
som uppför sej som dryg egoist
en nyårsaftons fyllerist?
Men väl knappt nått egentligt
att tjata om offentligt?
Som när vi själva utbrister:
Daltande dietister!
Veligt vingliga cyclister!
Självgoda nykterister!
Varför måste vi hålla på å stimma
långt efter glasögonen slutat imma?
Så blir det bara att kämpa
mens hoppas att snart bli frälst
från ännu en ålderskrämpa
Gammal känns ju oftast äldst
Om ej egenkärt dryg
kanske kan jag begära
(om förhastat oblyg)
vad som förment att kräva:
Trots brorsan vittnar att Gud blir berörd