Not Poetry. Quatrain Verse in English & Swedish. Dagsverser. On the Mundane & the Arcane.
Poems in Swedish
Talas vanlig svenska
här fortfarande?
Visst, eller kantänka
nått motsvarande?
Jo, fast tros eleganta
nya käcka uttryck
hörs snarare genanta
i allt högre ångtryck
Gör oss gråtvärdiga
som de står i ihärdigt
talar ‘Märkvärdiska’
så enträgigt å maniskt!
Med glimmande tänder
å i konstlad röst
med viftande händer
Om nu nån till tröst?
Gamla kroppar glappar
vårt förstånd likväl förstås
tills den dag vi sjappar
Händer oss alla, gunås
Men ett förlopp så helt banalt
kan levas som jämnmods äventyr
Vårt åldrande fastän fatalt
kanske ej som slut men ouvertyr?
Tills vi bor där vi slipper jaga
å beskäftigt styra å klaga …
När ens hjärta slår armt
eller själen upplevs grund
trots sommarvädret varmt
far ut å cykla en stund!
Har funnit det kan ofta hjälpa
där innan dess rådde missmod
Men pass på låt ej cykeln stjälpa
vilket kan avskräcka jämnmod:
inte minst om du är en skälm
ute å åker utan hjälm
Här dyrkas profit
i vräkiga kontor
i idogt nit
i förfalskad glamour
Dess tjänare i kostym
uppumpade av fåfänga
i sedan länge kotym
att pengars uppgift förvränga
Med en känga mot
(bak leende tänder)
folk som arbetar
med sina två händer
En högst beklaglig vrångbild
Ett liv av nytta förspilld
Från min maktlöshets bur
kollar hur de ställer till
vilken skamlig otur
att USA ej rådvill:
Dess ständigt bligande
vilt i legato
på alltmer krigande
i gällt vibrato
Så sprides landets ‘fina’ värden
exporteras dess seder ‘ärbara’
så ‘förnämliga’, runt om världen
tills i hemlandet de blev bristvara
Mens krig avleder folkets uppmärksamhet
från våra liv i dess arma hjälplöshet
Ett tanklöst tilltal
ens pinsamma ripost
i månget samtal
kan kännas likt jobspost
I fåvitskhet prekär
bland språkligt armod
kanske rentav vulgär
Hur så blint självgod?
En beklaglig obenägenhet
som minst sagt skapar förlägenhet
I ett samhälle i nedbrytning
varför bry sej om vidsynthet
anfäktas av mänsklig anknytning
om hoppas flykt i trångsynthet?
Fast på egen stig snabb att klandra
kan kännas ensligt utan andra
Vintern var en svår en
gav mej sin kalla skuldra
men till slut kom Våren:
en ljuvt leende huldra
Men alltför snabbt blir hon över
av Sommarns hetta förödd
tills vissnad likväl dess klöver
om jag på en skärm förströdd
Fullkomlig förstås är varenda dag
likt hjärtat som slår å vart andedrag
Skriker o gapar i falsett
tycks tro att allt runt själv roterar
folk, flora, fauna, världsalltet
Gemenskapen vi saboterar
Tror många bland oss fega
älskar att kunna briljera
mens törs ej ens agera
när inget kvar att riskera?
Nej, kanske inte ens då
så illa kan de ju gå
Inte högljudd
flygande nån kos
på blott knivsudd
av en mikrodos
Men finner i djärvhet
en konstruktiv klarhet
Fastän inte alls berusad
vem vet om inte måntro
blir av lastbarhet omsusad
i förvirrande misstro?