Not Poetry. Quatrain Verse in English & Swedish. Dagsverser. On the Mundane & the Arcane.
As we contribute zero
in these days the Poltroon
(not that intrepid Hero)
is the one we festoon
Though own lives uninspired
(both in dull play, work drudging)
we’d hoped to be admired
so now others begrudging
Were it only once in a blue moon
that we carried on like a buffoon!
På nylig resa
blev jag utnött
upplevde nesa
känns tomt o trött
Var lite tid kvar
levs nog bäst i tystnad
I eget försvar:
lyssna ej på lystnad!
Att stulta hemma
så ålderspassande
kan knappt utskämma
bland annat svassande
Så koka i ro å lugn
potatisen på elugn
Can’t tell people apart no more
should thusly behoove me to abet
the prompt acquiring on that score
of prejudices: a whole new set
If only I would accommodate
always, rather than discriminate
Vår kultur blev utmattad
framtiden nu ödesmaettad
av befolkning trögfattad
ofattbart felunderrättad
Medan jämt o ständigt upptagna
hattar vi som om besatta
Av våra grunkor helt betagna
fnattar o krattar tafatta
När bör vi bjudas på en festmåltid?
Svarar konsumenten: ”förstås alltid!”
Trampar mej trött
bland bilister
medan ser rött
mot filister:
restlösa
otåliga
rastlösa
ömtåliga
d.v.s. fotgängare
Ej besvär med bilister
(fast tror sej överdängare)
eller andra cyklister
Fotgängare korsa här å där
ställer till med mest risk å besvär
+)
filister = här som fotgängare: inskränkta, trångsynta personer som tycks anse att hur illa de än bär sej åt så alltid nån annans fel
Hade ej fått in i skallen
(fast får tyckas vettlöst)
att vår mänsklighet är ‘fallen’
när beter oss så befängt
Tills tidens ände
helt hemfallna
åt djupt elände
hemskt förfallna
Vi bär oss åt förtvivlat förryckt
inte ett enda äpple oknyckt
“Stanna skomakare,
bäst att bli kvar vid din läst!”
“Fortsätt frasmakare,
sitt kvar på din höga häst!”
Påstås det som ovan med visshet
men inte kan väl nån veta
Det tjatas förstås i evighet
om att fortsätta å gneta!
Oss mänskor är upptågsmakare
å kavata krångelmakare
Sträcker mina tunna armar
förtvivlad upp mot den tomma skyn
Var finns nån som sej förbarmar
om ens med ett ljumt höjt ögonbryn?
Men tystnaden öronbedövande
hur än vi vädjar uppåtsträvande
Livet ylar som orkan
mens ringa ro hyser
liksom flödande vulkan
som mullrar och pyser
Blev den ‘enskildes gömställe’
fast vi så behöver varandra!
I solidariskt samhälle
borde vi väl tillsammans vandra?
Tills dess fryser våra hjärtan i avoghet
mens vi ryser i oändlig rymds intighet
Tror oss överdängare
med vår lövblåsare
Inte blott ordvrängare
men grandiosare
Ingen person som ses fnatta
likt nån löjlig vitsare
med vek kvast å stretig kratta
kan anses som snitsare
likt folk som bak vars maskin vrålande
ger omgivningen ett tilltvålande