Not Poetry. Quatrain Verse in English & Swedish. Dagsverser. On the Mundane & the Arcane.
“Then we went there
and that was so great
they liked my hair
and then we all ate!”
Spare me loquacious logistics
with silly shallow heuristics!
In boorish reporting
of meager meandering
while mixing exhorting
with transparent pandering
Mercy, don’t let this pass for life
rather send me strenuous strife!
Memories glaringly stoke
turns the Past over as by plow
while seems every pedal stroke
distracts me away from The Now
Riding the bike ‘memory machine’
brings on wondrous recollection
as if shown on refulgent wide screen
in stern fiat retrospection
Whilst as long as rotate the wheels
my mixed Past unflinchingly squeals 8
+)
squeal = to inform on
Ler vi kanske i mjugg
för vi tror oss präktiga
fast vet inte ett dugg
snarare vanmäktiga?
Vår dagliga rutin
förblir att endast påta
Surra liksom Guds bin
omkring i Livets Gåta
Törs vi hoppas på klarhet
innan dödens evighet?
Jaw jutting
grin fixated
Walk strutting
hope inflated
In Life had hoped to win
but took it on the chin
Outlook bearish
nightmarish
Culture garish
prez czarish
So what to cherish on the homestretch
beyond straggling frail in wretched kvetch?
Attempting life uncomplicated
in today’s screeching world unhinged
more so by each day, inundated
finding myself ever more fringed
Near drowning in dubiety
from which never sounds ‘all clear’
still lessens my anxiety
when in verse I persevere
Or when my disquietude brims
when shallow restlessness spikes
or whenever the outlook dims
I jump on one of my bikes
Quatrain strophes, pedal strokes allay
fleetingly nudge doomsday thoughts away
i medkänsla valhänt
Med min tid rundhänt
allt syntes väl förspänt
Nu gammal utbränd å utjänt
våndas av det osagda
Mens i nuet minst betjänt
av det obetänksamt sagda
Få ställen att gå
För mycket att greja
Motigt att förstå
För håglös att heja
Jag erbjöds en gång en livsviktig chans
men bortslarvad på livets stig nånstans
Life’s maddening throng
of importunity
with its hollow twang
of shrill disunity
While in fleeting stillness
we’re given the chance
at the flawless fullness
of Eternal Dance:
To be sensing the thrill
of Universe’s will
+)
importunity = persistence in solicitation
Inte för att gyckla
men kvick undanmanöver
när ute å cykla
undvek att rulla över:
en skrynklig gestalt
dess ömma kind
skrapande asfalt
i ryckig vind
papperspåse nött
tyst å blygsam
övergiven, stött
prasslade sej fram
vår kultur befängd
i lättjans ovana
använd, sen bortslängd
nu skräp på vägbana
Man får våndas utan aktning
om man är engångsförpackning
Thanks so much, delighted
but am chasing the arcane
Glad to be invited
but mired knee-deep in quatrain
Right now inopportune
find myself all-fired
(in lasting honeymoon)
and verse-wise inspired
Fully engaged in quatrain
frolicking in my deepest dream
striving to clinch the arcane
Not splashing in shallow prose stream
Let’s instead meet at some other time
when been cold shouldered by muse & rhyme?
Bör då vår heta åstundan
blott oss själva behaga
ställa ansvar i skymundan
och samhället försvaga?
Är att leva inskränkt
fint, beundransvärt
mens om väl eftertänkt
helt beklagansvärt?
Backar vi kanske över katten
mens vi kikar ut över ratten?