Virus Justice

‘Leaders’ now talk about the Covid-19 struggle as ‘war’. If so – a long overdue change from the gruesome practice throughout history of sending the very young out to fight & die. Fairer now when the old folks at home become the casualties. Still what remains the outrage is how ‘essential’ workers (many poorly paid with few benefits & poorly protected) are sent out to work & die.

In most wars the young
were sent out to perish
most often unsung
or cheered with praise garish

The old folks at home jingoistic
of soldiers horrors euphemistic

Now in the Covid ‘war’
with its surreptitious gore
Lady Justice keeps score
shredding such mythical lore

Now the young live for another day
while the old folks keep dying away

Prekärt som ett övermoget blåbär sölad på en vit nystärkt linneduk?

På en nystärkt linneduk
övermoget blåbär
blev jättefläck silkesmjuk
svamlig, blödig, prekär

Som en ‘förlåt mej’ dikt
erbjudes här i bikt

Ord som söker rimma
tills det började skymma
bland imma å dimma
tyckes förnuftet rymma

Oreda bland all ordreda
Ordriktig men ringa vikt
Ordljud som oljud utleda
Stelbent vers som i ordgikt

Dikt överkänslig
lätt otålig
ömhudad, spenslig
spröd, ömtålig?

Tid att överväga, tag noga i akt:
Skriv ingen vers så har man ingenting sagt!

 

Not back to that normal!

What might just have been understood
had we learnt from history
(not been hoodwinked by Hollywood
or engaged in sophistry):

We must slow the back-to-normal urge
for were it even feasible
would be no solution, merely surge
something purely appeasable

As the erstwhile normal was the cause
for the Covid wake-up call, of course

Sluta fjanta om att Livets stigar alltför branta!

Har vi glömt när var blott bagatell
att i allt slags väder cykla?
På ljuva ungdommens karusell
hur sorgfritt vi kunde gyckla!

Tycks nu backarna för branta
eller ylar bistert motvinden?
Men sluta då upp å fjanta
om ben svaga, kyla på kinden!

Lev tacksamt på minnen nu när gamla & arma
låt sommarns varma dar över oss sej förbarma!

Socialdemokratins glans- å dansdagar

Stadsbor tjusas i svallande svada
över nymålad gammaldags lada

Dess väggar djupt rödfärgsglada
i ljumma vårsolens sken
som den gång Kålle å Ada
dansade på unga ben

Tiden då kälk borgligheten svartmålad
medan på solidaritet ej snålad

+)
rödfärg = också ‘röda’: gedigna sossar den tidens Kålle å Ada

Not discrete, just effete

We grind in daily strife absurd
opaque our faith & locus
Reality banned, vision blurred
all jarringly out of focus

We’re distracted by games of fantasy
with noses on screens ubiquitous
sunken in political apathy
to power elite obsequious

As we woefully bray
behind foul a bellwether
aren’t we deserving prey
to perish all together?

As we’re pretending be discreet
while we’re just cowering effete?

What humans, weren’t we demented, might have prevented

As we blew the chance of controlling
the Virus from gaining traction
When copped out on masking, patrolling
Mother Earth took cogent action:

She let the Virus do for its survival
what Humans ought to have done for its own
Failing to learn from our Species revival
we’re left pretending: ‘How could we have known’?

Yet again the Price of Neglect rarely
gets imposed timely but always fairly

Empty words galloping in wild herds

I’m tired of debating
even just discussing
discord turns deflating
finding all nonplussing

My words stream
unfittingly
yell & scream
earsplittingly

Too many empty words
keep rattling along
galloping in wild herds
they just don’t belong

Worn out finding myself discordant
so pursuing where I’m concordant

 

Självporträtt anfrätt

Slår ömkligt blåbärshjärta
förtunnas tinningar gråa
blinkar modlöst i smärta
med ögon vattnigt ljusblåa

Efter levt blott som åskådare
nu som gammal har han förstått
när ingrep som riskavrådare
drog han i livet en nitlott

Så efter ansats
vindstilla svag
blev hans livs seglats
bara bakslag