En gubbstrutt omöjlig
tror sej skoj å uppriktig
trots blott tröttsamt löjlig
å mestadels skitviktig
Gömde sej för länge i fyllan
tid snart att sänkas ner i myllan
Beklämmande om ens eget storfrämmande?
Visst mänskligt att skrävla
att kokettera
förhäva oss, tävla
barnsligt stoltsera
men att göra sej själv till storfrämmande
kan kanske i längden bli beklämmande?
En kruka som vet sej att huka
Här en verse med tanke på förbehåll om vissa svenska ämbetsmän å politiker – inte minst runt Palmemordet, färjan ‘Estonia’ & NATO.
Säkrast att ingenting säja
likväl snabbast möjligt sej huka
undvika också att heja
så uppför sej en riktig kruka
Så jobbar då ämbetsdrögen
för att nå toppen på högen
Överviktig? Jo, om man ska va uppriktig!
Att vräka i oss gunås
hur oförsiktigt
Fast smakar, leder förstås
till kropp överviktigt
Undvik att städsla
magens hunger
vår fruktan, rädsla
falskt de sjunger
Fast kanske hellre en matglad tungvikt
än en lättvikt som larvar sej med dikt?
apor i hatet
Hör nu: kolla vårt klimat!
För själv har jag ej tid
jag är likgiltig å lat
så lämna mej i frid!
Hoppas jag blir förlåten
å därmed finner ro
för min andel i bråten
(fast lite svårt att tro)
För det finns ju så mycket mera
som jag väl måste konsumera?
Blott i ögonblicket vis
I ögonblick som flyga
tror jag mej ibland hitta svar
men sen i timmar dryga
finner jag ringa insikt kvar
Till följd av hur vi styr å ställer
saknar Skapelsen i oss tillförsikt
Fastän tröttnat på hur vi gnäller
behåller den troligen tystnadsplikt
Världsalltet förstår alltför noga
vad oss människor kan tillfoga
Fånar susar framfusiga
Mysteriet tätnar alltmer
mens mer maskiner dånar
Av mänskor blir vi stadigt fler
varthän rusar oss fånar?
En utblick kvalfull:
framtiden blir glödhet
på planet proppfull
falnande dess skönhet
Mens vi rusar runt högmodiga
i riktningar vankelmodiga
Av stillhet överskjöld
In i versen jag rymmer
av stillhet överskjöld
Från ynkliga bekymmer
blir rimmandet min sköld
Att få leva i stunden
fri när i versmått bunden
Dying to be slim
“Am dying to be slim”, the rat had told them. Life Itself listened in.
A rat rotund felt bereft
been bemoaning his plight
of being fat. Didn’t look left
skipped as well looking right
He stepped into traffic
met a fate most dire:
En end grisly graphic
crushed by a truck’s tire
When found at daybreak
he had been flattened slim
While friends in heartbreak
sort of happy for him
Be careful how you use hyperbole
it may just turn into reality!
They’re stampeding, commands of ‘calm!’ unheeding
From their luxurious dreamboats
‘calm!’ commands they’re unheeding
elites scramble for the lifeboats
trampling us while stampeding
The elites perform by stealth
elsewhere they’ll disembark
with their self-entitled wealth
as per ‘me first’ hallmark
Those cold-hearted ‘point one percent’ flee first
for solidarity they have no thirst