Mina känslor oj så ömtåliga
likt mogna persikor lättstötta
faller så snabbt i sken otåliga
när av minsta hinder bemötta
Måste hålla jagkänslan välfödd
för all kritik gör mej upprörd
Jag kan väl kanske verka förströdd
när endast finkänsligt lyhörd
Min rättmätiga förstås självkänsla
bör aldrig avtrubbas av medkänsla
Came across these lines from a late-Elizabethan era madrigal ‘Now is the Month of Maying’:
“The Spring clad all in gladness
doth laugh at Winter’s sadness”
which inspired the following verse – though pretending that ‘Madrigal’ is the last name of a woman called Elizabeth, who is rather the one feeling gladness & sadness:
While flawless crisp days did excite
on frozen fields bucolic
since then worn thin Winter’s delight
in melting snow to frolic
Patient, fickle & demure
thus arrives next season
to brim with its own allure
clouded from all reason
Dear Elizabeth Madrigal
clearly the most innate thing
for such a thoughtful lovely gal
to join in laughter with Spring!