Nån enstaka gång undrar någon varför jag inte söker publicera mina verser.
Men jag skriver endast vers för att skriva vers.
Snarare som jag funderar och låter mina känslor flyta tycks de skriva sej själva. De ger mej en chans att fortsätta fundera på livet – hur än någon kan fundera på ett olösligt mysterium.
Borde vi inte dessutom i allt vi gör – hur än blygsam vår verksamhet – vara på vakt mot fåfängan? Så:
Skönt att slippa drömma
om att bli publicerad
i ålderns dar skumma
måhända applåderad
I såväl solsken som regnskurar
likt gäddan, tänder sylvassa
djupt i vassen Fåfängan lurar
hugger oss om vi blir krassa
Den leder oss vilse i högfärd försåtlig
på en oavlåtlig irrfärd oförlåtlig!